lördag, januari 02, 2010



"The more I learn, the smarter my horse gets"

Christi Rains



Så bra uttryckt!

Idag var Dorado smart men så har jag snart gått igenom det nya Parellimaterialet också ;) Det är mycket bra, sammanfattar på något sätt allt det vi lärt genom det tidigare materialet.

2 kommentarer:

ingela sa...

Ja, ett annat praktiskt exempel på detta, svårt att uttrycka det bara i korta ordalag, som detta förtjusande citat...
Det blir en liten annan tolkning på mitt eget vis.
Försöker dock :
Lustigt nog ...för en timme sen satt jag i bilen och funderade just i några banor som med en vinkel kanske också skulle passa in på detta citat, nämligen att ju mer samspelt vi blir och alltså lär oss av varandra, dvs det handlar ju som vanligt om att det är jag som ska lära mig... och ju mer hästarna får upp ögonen för mig att jag gör allt med en tanke att försöka förstå dem och vilja få dem att förstå mig.
När det går upp för dem detta är ju "isen bruten". Dvs att man börjar tala samma språk. Som med natural horsemanship.

När de börjar förstå att människan gör tecken för att kommunicera med dem, inte bara "viftar" som människor alltid gör, så nonchalerar de det inte längre utan blir känsligare och känsligare Både för det de ser och känner i övrigt), för det som de förut för sitt eget bästa stängt ute.

Skulle de vara sina rätta jag och reagera på allt vi människor gör skulle de ju få knoster ;o)

Summan av kardemumman blir att numera kommer jag inte längre undan lika lätt med alla mina små misstag, som jag vissa gånger hellre skulle velat dölja, dvs önskar att hästarna inte uppmärksammar, väljer bort att "ta in",
Jag vill ju att de ska vara uppmärksamma bara när jag gör rätt ;o) och sen kan de få stänga av resten haha.

Förut var de alltså snäppet mindre känsliga och höll mig mindre under uppsikt, medan de nu ser, hör, känner mer och mer, (dvs väljer att ta in det), vilket gör att jag ständigt är under lupp, kraven på mig blir större eftersom de är "smarta" som i citatet, fast jag skulle vilja lägga till även "mer uppmärksamma" och att de sen bearbetar mer information än de gjorde från början...
Hur som helst är de väl alltid steget före hihi

Ibland kan man önska att de inte kände av den där lilla darrningen av obeslutsamhet eller stress som gjorde att signalerna blev konstiga och följderna blev tokiga... Och nån av oss blir olycklig, när vi inte förstår eller klantat till det =)
Sånt är ju livet!

Det är ju som att gå igenom olika stadier, låg-mellan-gymnasie, för varje nivå ökar kraven och felmarginalerna blir snävare. Observera alltså att det är ju jag som är eleven =D

Elisabeth sa...

Vad bra du är på att uttrycka dig, ligger mycket i det där. Tänk så obekymrad jag var som ung, tyckte att jag var så duktig med hästar det gällde bara för dem att rätta in sig i ledet. Det var först som lite äldre som jag började fundera över varför min halvblodsvalack inte verkade bry sig särskilt mycket om om det var jag eller någon annan som hanterade honom. Jag älskade honom men han verkade vara mer nöjd om han fick vara med sina kompisar och absolut inte uppfattade mig som någon att hålla i handen när det blåste.
Hade bättre kontakt med hästar som tonåring när det där med prestation inte fanns med i bilden. Var ju en skogs och lekryttare då och hade en fjording som faktiskt kom springande när jag kom med sadeln. Det var från detta som jag började söka "ett annat sätt" :)
Sen har du rätt i att kraven på en ökar man vill ju inte göra sin häst "besviken" och vara klantig i sin kommunikation ,men det är man ändå ibland. Så länge som man är medveten om sin roll i det hela och inte skyller på hästen så är det säkert okey, de är ju otroligt förlåtande dessa varelser.
Det sägs att hästar som är vana vid att kunna kommunicera med oss människor kan bli deprimerade om de hamnar hos motsatsen..
Roligt att du skriver om den där "lilla darrningen" det är den som gör att jag inte har kommit så långt med ridningen på Dorado, han är otroligt känslig för den ;) När det gällde Zapatera var jag känslig för hennes "darrning" och mån om att få bort den. Det gick till slut och då hade vi ett härligt samspel. Det gäller nog att vara ödmjuk och att ha tålamod bara, det kan ta tid för en "vanlig" hästmänniska men det är härligt att ha något att sträva efter..