Nu är det slut. Zapatera har gått över till andra sidan.
Hon hade melanom som gjorde att svalget blev för trångt. Hon fick svårigheter att svälja men var tapper in i det sista.
Nu hoppas jag att hon springer på gröna ängar tillsammans med sin spanska mamma och syskon.
Hon var mitt livs häst och jag är tacksam att fått leva med henne i tolv år.
Jag är fruktansvärt ledsen. Vi är alla ledsna.
Tack alla ni som stöttat oss de sista veckorna det gjorde denna hemska tid lättare.
Det var hjärtskärande att hör fåren och ponnyernas rop när jag kom hem med den tomma transporten. Zapatera har varit medelpunkten för oss alla.
Hur ska man få styrka att klara det här kan man fråga sig.Känns mest som när jag brutit höften, söv ner mig jag vill inte vara med på ett tag.