Igår skrev jag om att ordna en minnesplats. Hela det här stället är som en en enda minnesplats. Jag ser henne överallt. Hur hon såg ut, hennes hummande när jag öppnade dörren,hur hon låg i lösdriften på förmiddagarna och tittade upp bara jag såg på henne genom köksfönstret. Det blir nog bra att börja arbeta igen till veckan så jag får något annat att tänka på.

Ponnyerna trodde inte sina ögon igår när deras foderautomat kom på plats. Höet bakom galler, nu får det väl vara nog.. Jag vet inte riktigt om det fungerar för dem ännu. Just nu verkar de vara nere i dalen och söka annan mat. Det vore bra om det fungerade , både för dem och mig. Kanske skulle de gå ner några hekto i vikt och jag behöver inte passa dem lika mycket. Läste någonstans att det var lite jobbigt första dygnet innan de kommer på hur de fungerar. Ännu känner jag mig lite tveksam men de har varit på väg att äta ihjäl sig de senaste 14 dagarna när jag hela tiden sett till attt de legat hö framför Zapatera. Hon åt ju inte så mycket men ponnyerna höll rent hela tiden.